Bildgalleriet är tomt.

Det starka ljuset från solen gör att se Merkurius som är den innersta planeten i solsystemet. Merkurius medelavstånd från solen är 58 miljoner kilometer. En planets omloppstid eller år är den tid det tar för den att röra sig ett varv runt solen. Eftersom Merkurius ligger så nära solen är året där bara 88 dygn långt. Vi kände inte till så många detaljer om Merkurius förrän 1970-talet. Då passerade amerikanska rymdsonden Mariner 10 planeten och tog detaljerade fotografier. Vissa bilder är sammansatta av flera olika fotografier som har tagits från rymdsonden.

Merkurius liknar vår egen måne, ytan är översållad av kratrar. Kratrarna är tecken på ett stormigt förflutet då planeterna bombarderades av stenar från rymden. I motsats till månen tycks Merkurius ha krympt lite grand och det har gett upphov till sprickor och förkastningar i planetskorpan. Om vi kunde klyva Merkurius skulle vi se att planeten har en kärna som till största delen består av järn. Kärnan omges av den så kallade manteln som huvudsakligen består av sten. Merkurius har en väldigt tung mantel i jämförelse med andra planeter. Forskarna tror att Merkurius för länge sedan kolliderade med något som slet bort en del av manteln.

Bild: Merkurius får dubbelt så mycket solstrålning som jorden och når temperaturer på 480 ⁰C.

(https://runtrymden.wikispaces.com/Jehin)

Merkurius lilla storlek i kombination med den höga temperaturen resulterar i att den inte kan hålla kvar någon atmosfär. En annan egenhet är att planeten ligger så nära solen att man länge trodde att den alltid visade samma sida mot solen och hade en bunden rotation. Närmare studier har i stället visat att planeten roterar tre varv runt sin egen axel på exakt samma tid som den går två varv runt solen. Denna gravitationsresonans av lite ovanligare slag innebär att hela Merkurius yta gradvis utsätts för både kraftig hetta och kraftig köld. En intressant egenhet i detta är att eftersom planetens lutning är mycket liten i förhållande till dess banplan (2 grader) vilket innebär att det finns en zon vid dess syd respektive nordpol där varken värme eller kyla tar överhanden i kraterbottnarna.

Härifrån jar radarstudier indikerat närvaro av vad forskarna tror är vattenis. 2004 skickades rymdsonden Messenger till Merkurius där den 2011 gick in i dess omloppsbana. Sedan dess har rymdsonden tagit och skickat tusentals närbilder till jorden. 2015 skickades ytterligare en expedition, BepiColombo mot Merkurius. Det är ett sammarbetsprojekt mellan Europa och Japan med målet att skicka dit två rymdsonder där den första beräknas vara framme först 2022 för att gå in i bana runt planeten. Däremot är chansen att hitta liv på Merkurius försvinnande liten eftersom vatten i flytande form aldrig lär ha funnits tillgängligt. Framtida rymdexpeditioner kan förstås landa i polarområdena

Film: drive.google.com/file/d/0B2VSNOWBAXckUnZYUzFLWnNEX3M/view?usp=sharing